In My Bubble

Ärligt talat. Vad är det som händer egentligen?!

Jag har trots allt ett ganska händelserikt liv måste jag nog säga.

Igår träffade jag en stark människa. Jag beundrar starka människor.

Hon kommer att klara det här. Det finns ingen annan utväg. Hon måste. Hon vet det. Jag tror på vinstlott. I december är det dags för cellgifterna. Då ska den aggresiva sjukdomen bort. Bort bort bort.

Jag tycker att det hela är oerhört jobbigt. Men mitt i all olycka finns det ljusglimtar i mitt liv. I förrgår hade jag PU-samtal med receptionschefen. Jag trivs så bra med henne. Och hon trivs med mig. Henne känner jag mig bekväm med. Och jag har service-känsla ända ut i fingertopparna. Det ni.

Vad händer på målerifronten? Jag kan tänka mig att det är några som undrar. Med tanke på att vi inte pratat med varandra sen i vintras bortsett från förra lördagen måste jag nog säga att det går framåt. Målaren hade lovat att komma och hälsa på mig förra veckan då han var i området och jobbade. Jag sa till honom att inte lova saker han inte kommer att hålla. Jag har ju blivit besviken förr. Han lovade lovade lovade. Jag tvivlade. I förrgår kom beskedet från en av mina vänner. Mr. Painter hälsade till mig och hälsade även att han varit utanför min dörr och knackat. Jag var dock inte hemma. Vilket jag knappt var förra veckan. Jag bodde i princip på mitt jobb. Jag är imponerad. Han gjorde det. Förhoppningsvis kommer han att prova att knacka på min dörr på söndag igen. Jag hoppas hoppas hoppas! Ni anar inte.

Dålig på att hålla ställningarna nu för tiden.

Uppdateringar har det blivit allt för dåligt med här på bloggen.

Jag skyller på mycket jobb och träning. Jag har umgåtts en hel del också. Med de jag tycker om.

Gårdagen var galen. Jobb från 9 på morgonen till 24 på natten. Dock med 3 timmars paus under eftermiddagen. Men det kändes ändå ganska sinnessjukt. Jag var olidligt trött efter arbetspasset men piffade ändå till mig för lite partaj med arbetskamraterna. Jag hade min nyaste finaste partytopp på mig och trots tröttheten kände jag mig riktigt fin. Många som kom fram och sa det också. Helt otroligt. Kvällen avslutades med flera hysteriska samtal från Björnen och pizza från stans bästa pizzeria. Jag och C-J-L hade ädelt sällskap här i lyan av grannen. Vi satt uppe och pratade till kl 6 i morse. Galet. Men riktigt roligt. Han är skön grannen. Vilken kille!

Idag har C-J-L och jag spenderat någon timme eller två på vårt stamhak och ätit frulle. Ikväll har jag ätit pizzarester och tittat på film. WAZ. Hemsk film. En såndär film som är ultimat när man har en hunk jämte sig i soffan. Jag fick dock klara mig ensam ikväll. Jag frågade snyggkillen på jobbet innan om han inte kände någon kille han kunde hyra ut till mig ikväll. Eftersom han själv jobbade så erbjöd han mig sin storebror. Jag avböjde vänligt.

Imorgon är det mycket på gång. Späckat schema. Jobb, stort p-möte på jobbet (TRE timmar, helt sinnessjukt jobbigt) och på kvällen ska vi fira min bror som fyller jämt.

Den senaste partytoppen

Nu ska jag berätta lite hemligheter.
En efter en kommer de att avslöjas.
Nä, bli inte för nyfikna för nu tog jag i.

Jag och Mr. Väktare har varit ovänner ett tag. Det är därför jag inte pratat om honom på länge. Eller har nog snarare varit jag som varit ovän med honom. Han hörde av sig igår. Och vi träffades i min soffa när jag slutat jobbet. Det kändes alldeles underbart om jag ska vara ärlig. Jag gillar honom. Det hela är för djupt för att förstå. Han är den som för höra om allt mitt elände här i livet. Och han är den som ger mig kloka svar. Han är den som får mig att se positivt. Helena tror att han är kär i mig. Det finns mycket där. Det vet vi alla. Men vi vet också att det går inte. Förbjudet. Där slutar det. Men jag är ärlig och säger att det är skönt att vi är back on track igen. Jag har saknat våra samtal, diskussioner och bus. 

Confession nummer två. Jag är inte kär i den nya killen på jobbet. Eller ny och ny, nästa alla vet vem han är. Så nygammal. Idrottsman och allt. Men nej. Vänskapen förblir. För vänner har vi blivit. Bra vänner faktiskt. Komiskt. Kunde man inte tro.

Vet ni vad?
Så lustigt.
Det är kanske inte så många som vet, men jag har en date i min hemstad. Vi kan kalla honom för D. D är en kille som jag träffade på Harry´s i oktober. En trevlig kille som gillar likör 43 med mjölk lika mycket som mig. Men en kille som jag kanske inte riktigt gett en chans. Vi har dock hållt kontakten. Idag kom han upp till receptionsdisken och hälsade på mig och sa mitt namn. Chockerande. Vad gjorde han där?! 
Jo han och hans kollega skulle laga vår väldigt avancerade skrivare/kopiator. Jag insåg efter att ha pratat med honom att han är nog en riktigt bra kille. En såndär kille som man egentligen borde bli kär i. En såndär kille som aldrig skulle göra något ont. Jag har insett under kvällens gång att jag ska ge honom en chans. Vi ska nog allt ta och träffas på tu man hand i alla fall. Folk har rätt.
 Varför blir jag alltid så himla off när killar är sådär genuint ärliga och säger att de tycker om en och att man är en vacker tjej? Det är ju så jag vill ha det. Serverat på ett silverfat. Jag är knepig.

Men sen är det ju det där igen. Mr Painter. Min målarmästare. Det går inte att koppla bort. Jag bara längtar. Men ändå får jag inte hoppas så mycket. Men jag älskar att tänka på känslan i lördags. Känslan jag kände när jag såg hur glad han var att se mig igen. Hur glad han var att prata med mig igen. 
Han bara har det. 
Allt det där som jag vill ha. Tror jag.

Vilket svammel det blir här känner jag. Och det enda jag jiddrar om är killar. Killar hit och killar dit. 
Dags att försvinna bort mot drömmarnas land istället. Imorn ska jag gå upp tidigt och träna innan jobbet. Jag har varit duktig med träningen. Det har blivit någon form av träning varje dag denna veckan. Jag mår bra av det. 

Over and out.

Den tunga jobbhelgen är snart över. Ett arbetspass har jag kvar med start kl 16 idag.
Jag har gått och blivit brötförkyld och jag tycker synd om mig själv.