Beundran
Ärligt talat. Vad är det som händer egentligen?!
Jag har trots allt ett ganska händelserikt liv måste jag nog säga.
Igår träffade jag en stark människa. Jag beundrar starka människor.
Hon kommer att klara det här. Det finns ingen annan utväg. Hon måste. Hon vet det. Jag tror på vinstlott. I december är det dags för cellgifterna. Då ska den aggresiva sjukdomen bort. Bort bort bort.
Jag tycker att det hela är oerhört jobbigt. Men mitt i all olycka finns det ljusglimtar i mitt liv. I förrgår hade jag PU-samtal med receptionschefen. Jag trivs så bra med henne. Och hon trivs med mig. Henne känner jag mig bekväm med. Och jag har service-känsla ända ut i fingertopparna. Det ni.
Vad händer på målerifronten? Jag kan tänka mig att det är några som undrar. Med tanke på att vi inte pratat med varandra sen i vintras bortsett från förra lördagen måste jag nog säga att det går framåt. Målaren hade lovat att komma och hälsa på mig förra veckan då han var i området och jobbade. Jag sa till honom att inte lova saker han inte kommer att hålla. Jag har ju blivit besviken förr. Han lovade lovade lovade. Jag tvivlade. I förrgår kom beskedet från en av mina vänner. Mr. Painter hälsade till mig och hälsade även att han varit utanför min dörr och knackat. Jag var dock inte hemma. Vilket jag knappt var förra veckan. Jag bodde i princip på mitt jobb. Jag är imponerad. Han gjorde det. Förhoppningsvis kommer han att prova att knacka på min dörr på söndag igen. Jag hoppas hoppas hoppas! Ni anar inte.
Dags att sätta på en film.
Hade grannen varit hemma hade jag föreslagit en pingismatch.
Jag är rastlös.
Beundran
Yeah, händer ju massor av spännande saker. Go with the flow! :D
Och framförallt...håll oss uppdaterade!
Tinan: Jag jobbar på det där med uppdateringarna. Mycket på gång nu. Men jag ska göra mitt bästa. Och jag lovar, händer det något kommer du få veta. Utan tvekan. =) Kram!
Nu håller vi tummarna för att cellgifterna hjälper! Människor som ska göra sånt där farcinerar alltid på mig. Förstår inte att dom orkar. Cellgifterna tar ju i princip död på en.En ml cellgift till och man är död. Ändå orkar man genomföra det. Helt sjukt, men jag antar att det är överlevnads instinkten som tar över smärtan, och det dom har att välja på är ju inget att hänga i någon gran.
Hoppas det går bra!
Har ni pingisbord i någon kvarters stuga?
Mr D: Verkligen sant det du skriver.
Pingisbordet har grannen i sin lägenhet. Inte illa alls! Kom på turnering vettja.. Rundpingis! =D
Yepp, får bli nån gång..hehe.
mr D: Jag längtar!! =)
