In My Bubble

Nu ska jag berätta lite hemligheter.
En efter en kommer de att avslöjas.
Nä, bli inte för nyfikna för nu tog jag i.

Jag och Mr. Väktare har varit ovänner ett tag. Det är därför jag inte pratat om honom på länge. Eller har nog snarare varit jag som varit ovän med honom. Han hörde av sig igår. Och vi träffades i min soffa när jag slutat jobbet. Det kändes alldeles underbart om jag ska vara ärlig. Jag gillar honom. Det hela är för djupt för att förstå. Han är den som för höra om allt mitt elände här i livet. Och han är den som ger mig kloka svar. Han är den som får mig att se positivt. Helena tror att han är kär i mig. Det finns mycket där. Det vet vi alla. Men vi vet också att det går inte. Förbjudet. Där slutar det. Men jag är ärlig och säger att det är skönt att vi är back on track igen. Jag har saknat våra samtal, diskussioner och bus. 

Confession nummer två. Jag är inte kär i den nya killen på jobbet. Eller ny och ny, nästa alla vet vem han är. Så nygammal. Idrottsman och allt. Men nej. Vänskapen förblir. För vänner har vi blivit. Bra vänner faktiskt. Komiskt. Kunde man inte tro.

Vet ni vad?
Så lustigt.
Det är kanske inte så många som vet, men jag har en date i min hemstad. Vi kan kalla honom för D. D är en kille som jag träffade på Harry´s i oktober. En trevlig kille som gillar likör 43 med mjölk lika mycket som mig. Men en kille som jag kanske inte riktigt gett en chans. Vi har dock hållt kontakten. Idag kom han upp till receptionsdisken och hälsade på mig och sa mitt namn. Chockerande. Vad gjorde han där?! 
Jo han och hans kollega skulle laga vår väldigt avancerade skrivare/kopiator. Jag insåg efter att ha pratat med honom att han är nog en riktigt bra kille. En såndär kille som man egentligen borde bli kär i. En såndär kille som aldrig skulle göra något ont. Jag har insett under kvällens gång att jag ska ge honom en chans. Vi ska nog allt ta och träffas på tu man hand i alla fall. Folk har rätt.
 Varför blir jag alltid så himla off när killar är sådär genuint ärliga och säger att de tycker om en och att man är en vacker tjej? Det är ju så jag vill ha det. Serverat på ett silverfat. Jag är knepig.

Men sen är det ju det där igen. Mr Painter. Min målarmästare. Det går inte att koppla bort. Jag bara längtar. Men ändå får jag inte hoppas så mycket. Men jag älskar att tänka på känslan i lördags. Känslan jag kände när jag såg hur glad han var att se mig igen. Hur glad han var att prata med mig igen. 
Han bara har det. 
Allt det där som jag vill ha. Tror jag.

Vilket svammel det blir här känner jag. Och det enda jag jiddrar om är killar. Killar hit och killar dit. 
Dags att försvinna bort mot drömmarnas land istället. Imorn ska jag gå upp tidigt och träna innan jobbet. Jag har varit duktig med träningen. Det har blivit någon form av träning varje dag denna veckan. Jag mår bra av det. 

Over and out.