Kanske är det så.
Jag skriver sällan nu för tiden. Jag tappade orden. Jag känner mig tom. Nästan en halv familj försvann på bara några månader. Veckor. Jag är full av saknad. Varje dag som går känns så ensam. De kommer inte tillbaka. Hur mycket jag än önskar. Än är inte helvetet över. Mormor kämpar mot smärtorna. Det gör mer ont för varje dag som går. Hon blir mer inställd på att slutet är mer nära än långt ifrån. Tanken på att jag börjar känna mig nästan "hemma" där på Halmstad lasarett är ganska tragisk när man tänker efter. Kanske finns det en mening. Att de alla lämnar mig just detta året. Med bara veckor och månaders mellanrum. Kanske är det så.
Jag ♥ Kommentarer!
Postat av: krulli
*KRAM* det är nog meningen.
Postat av: Linda
Åh, nej vad jobbigt. Att känna sig hemma på ett sjukhus kan aldrig vara bra. Och att det skulle vara meningen kan man ju bara i efterhand säga att det var, men under tiden kan aldrig sånt kännas som att det verkligen kan finnas någon slags mening med det hela. Usch! Många kramar till dig! Och din mormor!
Postat av: Husfrun
Även om det låter läskigt tror jag på att allt som sker har en mening. Mitt i all sorg.
Stor varm kram till dig.
Postat av: Therese
Kram vännen!!
Trackback
