Moules Frites. För att vi kan.
Kanske det godaste jag vet. Ikväll unnade vi oss. Bara för att vi kan.
Underbart.
Den andra delen av mig tar djupa andetag. Hela tiden.
Och tänker på dig.
Kanske är det så.
Jag skriver sällan nu för tiden. Jag tappade orden. Jag känner mig tom. Nästan en halv familj försvann på bara några månader. Veckor. Jag är full av saknad. Varje dag som går känns så ensam. De kommer inte tillbaka. Hur mycket jag än önskar. Än är inte helvetet över. Mormor kämpar mot smärtorna. Det gör mer ont för varje dag som går. Hon blir mer inställd på att slutet är mer nära än långt ifrån. Tanken på att jag börjar känna mig nästan "hemma" där på Halmstad lasarett är ganska tragisk när man tänker efter. Kanske finns det en mening. Att de alla lämnar mig just detta året. Med bara veckor och månaders mellanrum. Kanske är det så.
