In My Bubble

Jag har gömt mig ifrån smärtan. Liksom skakat av mig den. Sprungit ifrån den. Inte velat förstå. Eller känna. När jag har fått reda på att det bara blir värre och värre, för var dag som går, har jag svarat med att ingorera det. För att skydda mig själv antar jag. Men idag gick det inte längre.

"Den här eftermiddagen var tyngre än jag någonsin kunnat föreställa mig.." skrev jag i ett sms till han med de bruna ögonen. Innan jag satte mig i bilen, körde alldeles för fort, skakade och bröt ihop. Allt efter vårt möte. Mötet med den där personen som jag alltid sett som den starkaste i min familj. Han med mest gnista och glädje. Allt det där var borta idag. Till och med hoppet var borta.

Till dig. Cancer. Du elaka jäkla förbaskade sjukdom. Du tar en av mina käraste ifrån mig. Du gör mig så rädd. Du är så aggressiv. Och jag ser någon bli uppäten av dig. Någon så stark. Som helt plötsligt tynar bort. Mer och mer för var dag som går. Och återigen rinner tårarna. Av frustration. Obotlig sorg. Smärta. Och rädsla.

Var är det nödvändigt för? Vad gör det för nytta?