In My Bubble

Bildlån från Google


Nu är timmarna få, innan jag kliver på planet i Köpenhamn för att sedan kliva av det i Paris. Semester - Jag kommer tillbaka till er på tisdag. Vi hörs då och au revoir gott folk!

Se, nu blommar snart magnolian. Det där röda huset syns inte när den slår ut. Upp till tre gånger per säsong glädjer den oss här hemma med sina vita blommor. Det kan vara något av det vackraste jag vet.





 

En tung dag börjar lida mot sitt slut. Ja, för den blev faktiskt tyngre än vad jag hade föreställt mig och trott i förväg. Att se den vita kistan. Och blommorna. I de där färgerna som hon tyckte om allra bäst. Att sitta på den första bänkraden på den högra sidan. Det var första gången. Att behöva säga ett sista farväl. På riktigt. Det var då det bara kom över mig. Att vi kanske aldrig kommer att ses igen. Jag hoppas innerligt att hon är i farfars armar nu. Efter alla dessa år. Vila i frid. För någonstans finns du alltid med oss.

Fyll inte ditt liv med år. Fyll åren med liv. 





  

Den lilla jamaren har varit ute idag. Det tog ett tag innan hon vågade sig ner för vår gamla trappa och gå ut.
Men nu har hon smakat på gräset, pipit åt talgoxarna, luktat på så gott som varenda blomma och känt på våren anno 2012. Hon gillade det.

Galet dålig med uppdatering just för tillfället. Det är mycket i livet. Roliga saker. Ett lyxproblem får man nog säga. Igårkväll lagade jag middag till tjejerna. Och drack vin fram till kl 4 i morse. Igen. Och den uppmärksamma typen ser att jag har blonda toppar igen. Lovely!

Att det kan vara så mysigt att sitta i den där vasken. Det förstår jag förstås inte. Där sitter hon i mellanåt. Spanar på vattendroppar och sånt.

Vänner, titta! Ett brev på posten. Underskattat till tusen. Där låg det idag på mattan och väntade. Ett kuvert smyckat med fjärilar. Och ett fjärilskort. En festinbjudan. Trägårdsfest. Sommarfest. Födelsedagsfest. Vilken lycka! Och fjärilar! You made my day! 





 

Uteservering, vårsol och sällskap av fina vänner. En perfekt uppladdning inför kvällens tjejmiddag. Jag fortsätter att inse att jag inte borde klaga. Jag har det bra fint. Och tro det eller ej, den där bilden är tagen i södra Sverige. Snart kommer jag tillbaka till det där speciella smultronstället. 






 

Jo, hon är söt som socker den lilla pälsbollen. Men just idag är hon inte min idol. Inte alls faktiskt. Att spy hårbollar och torrfoder på den vita ryamattan är strängt förbjudet. Ändå så gjorde hon det. Skit också!

Förresten. Innan jag går och lägger mig. Det här måste vara den finaste färgen på håret som finns. Jag funderar på om jag vågar.

Vad hände med solen som skulle locka fram alla mina fräknar? Samtidigt som solen försvann somnade farmor in. En herrans massa känslor har varit i gungning under påsken. Jag har liksom inte kunnat sätta fingret på dem.  Och jag är lycklig över att han har funnits vid min sida om nätterna. Om exakt en månad är äventyret över för oss. Igen.

Jag har inget nytt på mitt hjärta. Jag försöker spela stark igen. Starkare än vad jag faktiskt är. Och jag hatar det. När ska jag tillåta mig själv att vara ledsen. När ska jag gråta de där tårarna som alla andra gråter. En vacker dag tänker jag. Och jag tänker vidare på farmor. Astrid Olga Evelyn. Som inte vill kämpa mer. Som har bestämt sig för att hon har levt färdigt.

I look to you. After my strength is gone. In you I can be strong.  Tack till Whitney Houston för den underbara låten. Och glad påsk såklart. 

Jag är full av längtan idag. Längtan efter en sån här dag hemma hos mormor. Med frasvåfflor och hemmagjord sylt. Efter att han ska komma hem från jobbet ikväll. Efter en resa. Efter en kväll med Margaritas. Efter ljumna kvällar i trädgården. Efter mina blonda lockar.
Känslor.

Tricket för att få till RIKTIGA frasvåfflor är förresten att ha i ramlösa eller annat bubbelvatten i smeten. Bara så att ni vet. För övrigt är mormors recept både heligt och hemligt.

Micron är himla go att ligga på. Tycker hon. Då har man koll på precis allt dessutom. Bilden har Emelie tagit under kvällens kafferep.

Denna sista månaden kramas vi extra hårt. Ska ärligheten fram så gör det lite ont i hjärtat. Borta bra men hemma bäst. Det återstår att se antar jag. Jag önskar att vi hade kunnat ligga där och titta på stjärnorna alltid.