In My Bubble

Och du vet att hon är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får hennes glaspärlekyss, ja den gör dej så hopplöst svag
Och du lovar henne allt, du aldrig kan hålla,
och du älskar henne ända till september


Vilket geni han är Peter. Ja, Lemarc alltså. Jag tror aldrig att jag kan tröttna på de där texterna. Hans musik hjälper. Och jag tänker på tok för mycket. Det är nog bara en fas. I mitt liv. Jag gråter ibland. När jag tänker på tumörerna. Som äter upp min morbror. Och min mormor. Jag försöker att inte vara så svart här. Jag vill inte uppfattas som hon den där ledsna eller bittra tjejen. Som aldrig är glad. För det är jag. Ofta. Egentligen. Det är bara en fas.