3 Sanningar
Friskvårsprofilen är sammanställd efter morgonens tidiga besök på Previa. Jag tyckte om det. Syster Marianne fick mig att inse att jag är väldigt bra som jag är. Vi, eller ja snarare jag men med Mariannes hjälp, ska arbeta på det här med rastlösheten, stressen inombords, känslan av otillräcklighet och finna lugnet, avslappningen och sluta vara så självkritisk.
Jag ska bekänna något. Något som jag även bekände för Syster Marianne. Det är en hemlighet. En sanning.
Jag är så oerhört rädd för att vara illa omtyckt. Jag är livrädd för att folk inte ska tycka om mig. Det ger mig panik att känna eller veta att någon inte tycker om mig.
En annan sanning är att jag är livrädd för djupa vatten. Vatten där jag inte bottnar. Vatten som är strömt. Där jag inte har kontrollen eller ser mina fötter i. Okontrollerbara vågor.
Min sista sanning att avslöja för er idag är att jag älskar färgen rosa. Jag önskar att jag kunde inreda hela mitt hem i färgen rosa. Rosa toner gör mig glad! Det har varit den absolut vackraste färgen sen jag var liten. Men jag har givetvis tagit mitt förnuft till fånga och har inte inrett min lägenhet med en endaste rosa sak. För att jag inte ska kunna leva ut mitt rosa beroende har jag inrett med en röd soffa och en röd fotölj. Då är det så gott som omöjligt att inreda med rosa saker. Tur för min framtida man kanske!
Jag skulle så gärna vilja höra en sanning om Er.
Vad har Ni för sanningar att avslöja om Er själva?
The Big Blue
(San Diego - California)
Jag älskar också rosa, surprise?
Men vad bra om du kan jobba mot att bli mindre självkritisk, då kanske din rädsla för att inte vara omtyckt blir mindre!
två andra sanningar om mig är att jag är väldigt slarvig av mig och har det alltid stökigt och att jag är rädd för fåglar.
skorna är från din sko :)
ååh underbara san diego!!
Känner VERKLIGEN igen dig i det där att vara LIVRÄDD att inte bli omtyckt.. Och om någon inte verkar gilla mig, känns HELA jag värdelös.. Det behövs bara en kommentar eller ett ord som jag uppfattar som kritik så, tror jag direkt att det är en "sanning". Medan om någon säger något possitivt eller ger mig en komplimang, så tror jag inte alls på den, även fast jag säger "tack" och så.. så viftar jag liksom bort det och tänker att det där kommer den inte att tycka nästa gång... Men den elaka saken, eller kritiken kommer jag ihåg flera år framåt i tiden och maler om och om igen...
Ändå tycker jag "om" mig själv på nå vis, eller? Jag vet inte.... Konstigt!! =)
Kram
Jag tycker du är bäst vännen! Och jag förstår allt det du säger, skulle kunnat vara mina ord. Så glad att du nu tar tag i det och gör något åt saken. Alltid är det mycket jobb i en utvecklingsprocess men det kommer vara värt det. Bamse kram!
Kolla in tävlingen jag har på min blogg.. Du kan vinna en "retro plastic" klocka från runn.se.. =)
