In My Bubble

Jo tro det eller ej. Jag har varit hemskt rädd att vistas i min egen lägenhet de senaste veckorna efter diverse händelser. Tro mig, att vara ensam och rädd i sitt eget hem är en mardröm. Var annars är du trygg om inte innanför din egen dörr?
Bland annat en "mystisk" man som knackat på min dörr halv tre på natten. Och bor man på bottenvåningen med en stor glasruta i ytterdörren blir man livrädd. Ikväll har jag plågats av att höra en man som skrikit, verkligen skrikit ut hemskheter, bland annat om hur han ska döda någon. Ganska obehagligt när man sitter här ensam. Jag tog mod till mig och ställde mig för att spana ut genom den stora glasrutan i ytterdörren och fick till min förvåning se cigarettmannen (världens märkligaste kedjerökande gubbe med remautism till granne) yra omkring knappt påklädd. Otrevligt. Björnen bad mig ringa polisen eftersom jag satt och skakade. Tro det eller ej. Men polisen är bra. När jag kom fram hade de redan en polisbil på gatan och strax där efter plockade de med honom in i bilen och körde iväg. Äntligen kan jag faktiskt andas ut. Om jag kunde förklara hur rädd, ynklig och maktlös jag känner mig här på bottenvåning ensam i min lägenhet. Att komma hem mitt i natten efter jobbet gör en inte lugnare och tryggare.

Det har varit hemskt att bo ensam den sista tiden. Något mer som är hemskt är att min mamma brutit armen på två ställen. Och att jag känner mig sjukast i världen. Semestern påbörjades igår och jag känner mig trött, hängig, huvudvärken bankar, kroppen värker, magen pendlar mellan smärta och illamående, jag fryser något ofantligt. Jag får väl skylla mig själv kanske. Någon gång var väl det här jobbande tvunget att slå tillbaka på mig.

Dags att sova. Det jag önskar mest just nu är en trygg famn.
Håll om mig!