Explosiv vs. Balanserad
Jag har kommit till insikt att jag är en explosiv människa.
Eller vad man nu kan kalla det. En människa som inte är balanserad kanske.
När jag är glad är jag jätteglad. När jag är arg är jag jättearg. Då bara blixtrar det till. När jag är sur är jag surast i världen. När jag grubblar och tänker, då tänker jag alldeles för mycket. När jag är ledsen kan inget stoppa mig.
Hur blir man normal?!
Hur blir man lite mer i balans?
Fast egentligen vill jag nog inte vara som ett rakt streck. Helt grå. Helt vanlig.
När jag är glad finns det inget som kan rubba min glädje. Däremot när jag är ledsen finns det nästan ingen som kan hjälpa mig att vända mitt humör igen. De människorna som jag träffat i mitt liv som har haft förmågan att lyckas har varit få. Herregud vad jag beundrar dem.
En av dem är Björnen. Han är en sån människa som alltid har och kommer att beröra mig. Igår gjorde han mig ledsen. Han förstörde min kväll. Hur mycket folk än försökte och vad folk än sa så gick det inte att vända mina känslor helt. Det sårade mig. Genom att skicka ett enda litet sms berörde han mig så. Ett sms som han egentligen borde skämmas för. Det var bittert och svartsjukt. Men INGEN kan säga att jag inte försökte. Jag har verkligen kämpat för honom. Jag kan inte vänta på honom i all evighet. Idag förstår jag själv att det bara är hans som mår däligt. Inget som jag borde låta mig ta åt mig av. Kanske är det dags att släppa taget och gå vidare. Hur mycket han än berör mig. Han är speciell.
Passar på att njuta av doften av min stora bukett med liljor innan det är dags att inta drömmarnas värld. Perfekt utslagna med en himmelsk parfymerande doft!
Explosivt
Låter som att du menar att du är manodepressiv. Men det är du ju inte! Tror alla mer eller mindre känner som dig. Man märker sällan när man är mitt i mellan dom båda humören.
Tråkigt med anonym avsändare måste jag säga. Man borde väl ändå kunna stå för ett sådant påstående.
Jag tror inte så mycket på teorin om manodepression (heter det så?!). Jag tror snarare på att jag är tempramentsfull av naturen.
Men man vet ju aldrig. Det är inget jag oroar mig över i alla fall..
Lika anonym blev jag.. ;-)
Det var jag som var anonym....märkte det nu också, att jag är lite för snabb och skriver och sen så uppdaterar webläsaren på nåt sätt så att det jag hunnit skriva försvinner. Så det var inte meningen att vara anonym...Men spännande blev det?:)
Som jag sa, så tror inte jag heller att du är manodepressiv. Men du beskriver dig själv som om du vore det.
