In My Bubble

Kvällen igår var fylld av känslor, smärta och många många många tårar. Jag spenderade tid vid havet. Havet är alltid en räddning för mig. Havet får mig att må bättre. Jag är en människa som har en extrem separationsångest. Jag vet egentligen inte om det är förlusten av D som sårar mig. Han gjorde mig ju mer olycklig än lycklig. Jag hade ju ställt in mig på att det inte skulle vara vi, men ändå så sörjer jag. Jag tror det är vetskapen om att jag inte kommer att få träffa honom mer. Jag vill inte träffa honom heller. Jag tror inte på ex. Antingen hade vi fått försöka en sista gång eller så klipper man banden. Han vill inte klippa banden. Men jag ser ingen annan lösning på det just nu. Jag gör verkligen inte det. Men varför är jag då så förkrossad?! Om jag var inställd på att det här skulle hända?! Jo, jag tror det är just att jag ska bryta kontakten med någon jag hört av varje dag i 5 månader. Sen tror jag att det är saknaden av kärleken. Att börja om. Att känna sig misslyckad. Hur kan alla andra lyckas men inte jag?!
Nu när allt är så definitivt mellan oss, nu när det verkligen är avslutat känns det verkligen bara jävligt.. Säg mig varför?! Min högsta önskan är just den att allt bara kunde funka! Men man kan inte kämpa ensam. Det krossar en.

Idag har det dock känts bättre. Jag har jobbat 7-15. Fick byta av underbaraste Mlemlan som jobbat natt. Det gör mig lugn att träffa henne. Oavsett vad vi säger varandra. Sen har jag haft kvalitetstid med två av mina allra bästa på haket. Helena och C-J-L. Jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge. Det känns riktigt bra ända in i maggropen. Det gjorde mig så glad. Jag hade nästan glömt av hur det känns att vara så glad i magen och skratta så mycket. Gång på gång. Skratta så att man kiknar. Skratta så mycket att det inte går att stoppa. Skratta så mycket så att kaffet nästan sprutar ur öronen!

Nu ska jag vidare mot Tinolino på våffelkalas. Ska fira av henne lite i efterskott. Hon fyllde ju år i mars. Ska bli mysigt. Tycker om att vara hos Tina. Hon har det alltid så fint.

Försöker intala mig själv att det inte är så illa ändå. Trots att jag gång på gång känner klumpen i magen så fort jag tänker på D. Och jag tänker på honom. Mycket. Det är nog bra att sörja också, inte bara svälja allt. Men bäst är jag på att sörja i min ensamhet. Men det hinns inte med idag! Ibland är det skönt att fly..

Absolutely Gorgeous!