In My Bubble

Dagen idag: Synundersökning, jobb, vårdcentralen, solning, en jädrans massa sit-ups och jogging på slingan och slutligen tv och mys i soffan.

En helt okej dag. Men jag känner mig fortfarande så liten. Så ångestfylld. Så orolig. Så stressad. Så ledsen. Så förvirrad. Så osäker. Så missnöjd. Och så full av saknad. Jag vill att någon ska komma och hålla om mig och säga att jag duger som jag är, att jag betyder något, att jag finns. Och framför allt. Att allt ordnar sig.
 
Idag sa en mycket gammal och vis man dessa orden till mig:
"Den dagen någon kommer att älska dig är en mycket vacker dag".
Jag blev alldeles gråtfärdig. För det är just det enda jag vill. Att bli älskad. Men samtidigt känns det helt hopplöst. Som att det aldrig kan hända mig igen. Det gör ont i mig.

Imorgon är det dubbla arbetspass som gäller. Jag är glad att C-J-L jobbar samma pass som jag. Någon att prata bort den tre timmar långa rasten med. Någon jag känner mig lugn med.

En arbetskamrat ville att vi skulle dricka vin ihop ikväll. Men jag känner mig så värdelös. Så tråkig. Så jag tackade nej. Dumt kanske. Men energin till att vara social och trevlig finns knappt där längre. Jag vill verkligen inte vara sån här. Jag vill bara vara lycklig. Världens gladaste människa. Trivas med mig själv.

Dags att gå in i mina drömmars värld och se var de för mig denna natten. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Jag måste rycka upp mig!