In My Bubble

Jag är.. inte chockad, men förvånad.
Ikväll, eller för en timme sen rättare sagt, hände det.
Han som en gång fick mig att känna mig speciell och lyckligare än vad man kunde känna sig just då. Just det HAN. Han ringde mig. Vi pratar om Björnen. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt. Han ringde upp mig i nyktert tillstånd bara för att prata. Och i 25 minuter dessutom. Det händer inte. Jag tror aldrig att det har hänt. Han är killen som är kortast av alla människor på telefon i vanliga fall.

Det var ett bra samtal. Att äntligen få prata med hans rätta jag kändes skönt. De där fyllesnacken har aldrig gjort någon lyckligare vill jag lova. Han erkände att det var spooky att vi båda befann oss i Göteborg samma helg. Och han öppnade sig, berättade om hur sårad han blivit och att det är därför han är som han är. Jag älskar den där ärligheten. Men den får man bara vid vissa specifika tillfällen. Och det är inte när norrlänningen är full och galen. 

Jag såg honom idag på hans jobb igen. Det kändes. Jag tittade bort. Lika bra att han inte såg mig. Dock erkände jag att jag inte vågar gå in och säga hej eftersom jag är rädd för hur han skulle beté sig. Skulle han skratta? Vara elak och stöddig? Eller bara sådär bra som han är?

Nåväl, nog pratat om om Björnar. De blir man nog aldrig riktigt klok på ändå.
Idag köpte jag något som jag borde ha världens ångest över. Den var dyr, dyr, dyr. Men underbar! Jag får nog vänta lite med att avslöja vad det är. Men jag är glad.

Julfesten med vännerna ikväll var trevlig men jag var trött. Jag ogillar mig själv när jag blir den där trött och sega jag. Imorn väntar jobb och p-fest. Bowling är ju inte riktigt sporten som jag är expert på, men det blir nog roligt.

So Long Amigos.