Om ett farväl.
En tung dag börjar lida mot sitt slut. Ja, för den blev faktiskt tyngre än vad jag hade föreställt mig och trott i förväg. Att se den vita kistan. Och blommorna. I de där färgerna som hon tyckte om allra bäst. Att sitta på den första bänkraden på den högra sidan. Det var första gången. Att behöva säga ett sista farväl. På riktigt. Det var då det bara kom över mig. Att vi kanske aldrig kommer att ses igen. Jag hoppas innerligt att hon är i farfars armar nu. Efter alla dessa år. Vila i frid. För någonstans finns du alltid med oss.
Fyll inte ditt liv med år. Fyll åren med liv.
Jag beklagar!
kram
Vad fint skrivet vännen! Fällde en tår när jag läste det. Massa kramar till dig <3
Jag beklagar!
Så vackert skrivet.
Stor stor kram!
Det är tufft men väldigt fint avsked...
Kram!
Åh, fy vad tråkigt! Sånt är ju så oerhört jobbigt. Kram
Jag blir varm av dina ord. Jag tror att din farfar tog emot med öppna armar. De har det bra nu, tillsammans.
Kramar till dig
BAMSEkram!
Hjärtat, tänker på dig och jag vill ge dig denna låten. Lyssna på vad han säger innan han sjunger och sen gråter du skallen i bitar. Gråta är bra.. då kan du lägga in lite kocktårar också. Sen får du ta och komma upp och hälsa på så dricker vi vin och pratar i massor i sommar tycker jag!
http://www.youtube.com/watch?v=2hzJZGmSBPA
Jag gråter och tänker på min pappa som dog alldeles för tidigt. Han hade Alzheimers.
En stor lång bamsekram.
