Om döden. Den förbannade döden.
Och så har jag hållt hennes hand för sista gången. Den absolut sista gången. Hon kramade inte längre min hand tillbaka.
Den som trodde att man vänjer sig. Att det blir lättare. Den har fel. Det blir bara värre och värre för varje gång. Det gör bara mer och mer ont. Och det känns så ofantligt tomt. Jag vill inte. Jag vill inte gå på den fjärde begravningen i år. Den fjärde på ett halvår. Fyra gånger för mycket.
Vänner, jag tror att min bloggpaus är total. Orden har liksom tagit slut. Kanske kommer jag tillbaka.
En annan gång.
