Om Anna Linnea.
Att se någon åldras gör ont. Att se en person tappa greppet mer och mer. Och under en kort tid förvandlas till någon som inte längre kan ta hand om sig själv. Det känns märkligt. Det skär liksom till inombords. Jag hann inte med. Att förbereda mig på att den dagen skulle komma. Jag vill att min mormor ska vara som vanligt. Så som hon alltid har varit. Positiv, stark, modern, sprallig, med ett leende på läpparna och fåfäng som få. Senast i vintras lagade hon biffar till middag till mig. Och äppelpaj. Precis som hon alltid gör till oss två när jag hälsar på. Jag inser att jag har varit bortskrämd. Idag uteblev både biffar och paj. Det kommer inte bli några fler mormors-biffar. Men vi har tittat på gamla foton och pratat om det här med kärleken. Det är inte fy skam det heller.
Foton och kärlek = Standard
Men...lilla mormor...vad har hänt?
Ni verkar ha en sån mysig relation du och din mormor, jag blir så varm när jag läser om dina ord om era möten.
Ta vara på tiden ni har!
Ja, usch, åldrandet skrämmer mig, det är så otäckt när personer man tycker om inte minns, inte känner igen. Fruktansvärt!
kram
Så sorgligt att läsa. Skickar styrkekramar till dig.
Har din mormor fått någon demensdiagnos? Ofta kan det hjälpa lite grand att som anhörig veta vad man skall handskas med och hitta metoder för att nå fram. När min farfar drabbades av demens var det till stor tröst för min farmor att jag är demensundersköterska och kunde hjälpa henne nå fram till honom i de perioder han var som sjukast. Det är en hemsk sjukdom.
Det där är inte roligt alls, både farmor och pappa blev diagnosticerade med Alzheimers. Fruktansvärt sjukdom men det finns ljuspunkter. Vi använde till exempel musik för att nå fram till pappa, då kunde det glimta till med humor och mycket annat!
Viktigt att du minns biffarna och humorn när hon börjar förändras.
bamsekram
Jag vet, passa på och njut av hennes närvaro det går så fort...Kram!
Väldigt fina och rörande ord. Jag känner igen vad du menar då jag hade en väldigt snäll gammelfaster som snabbt blev mer och mer dement. Det gör ont att se, det gör det verkligen.
Jag är rädd för att åldras och döden. Känslan av att inte vara närvarande och inte kunna ta hand om sig själv. Det skrämmer mig nåt oerhört.
Ta vara på tiden. Den är här och nu.
Kram
