In My Bubble

Ärligt talat. Vad är det som händer egentligen?!

Jag har trots allt ett ganska händelserikt liv måste jag nog säga.

Igår träffade jag en stark människa. Jag beundrar starka människor.

Hon kommer att klara det här. Det finns ingen annan utväg. Hon måste. Hon vet det. Jag tror på vinstlott. I december är det dags för cellgifterna. Då ska den aggresiva sjukdomen bort. Bort bort bort.

Jag tycker att det hela är oerhört jobbigt. Men mitt i all olycka finns det ljusglimtar i mitt liv. I förrgår hade jag PU-samtal med receptionschefen. Jag trivs så bra med henne. Och hon trivs med mig. Henne känner jag mig bekväm med. Och jag har service-känsla ända ut i fingertopparna. Det ni.

Vad händer på målerifronten? Jag kan tänka mig att det är några som undrar. Med tanke på att vi inte pratat med varandra sen i vintras bortsett från förra lördagen måste jag nog säga att det går framåt. Målaren hade lovat att komma och hälsa på mig förra veckan då han var i området och jobbade. Jag sa till honom att inte lova saker han inte kommer att hålla. Jag har ju blivit besviken förr. Han lovade lovade lovade. Jag tvivlade. I förrgår kom beskedet från en av mina vänner. Mr. Painter hälsade till mig och hälsade även att han varit utanför min dörr och knackat. Jag var dock inte hemma. Vilket jag knappt var förra veckan. Jag bodde i princip på mitt jobb. Jag är imponerad. Han gjorde det. Förhoppningsvis kommer han att prova att knacka på min dörr på söndag igen. Jag hoppas hoppas hoppas! Ni anar inte.

Dags att sätta på en film.
Hade grannen varit hemma hade jag föreslagit en pingismatch.
Jag är rastlös.

Beundran